Amiralen och havet
Det är svårt att hålla sig borta från havet så här års, så när en vän i förra veckan frågade om jag ville följa med ut till några öar i Öregrundsgrepen blev svaret ett solklart JA. Det var en klar och fin morgon men blåste rätt så bra, så jag funderade över om det verkligen skulle gå att åka ut med båten. Men det var inga problem, vi hade medvind och susade fram fint på vågorna. Jag mindes förra årets tur ut i grepen, då vi möttes av dimma och regn som piskade mot ansiktet. Dagens båtfärd var klart trevligare.
Efter en kvart eller så var vi framme på första ön. Solen var på väg upp och färgade strandvegetationen gulrosa och några björkar rasslade med sina gyllene höstlöv i den friska vinden. Vi kunde snabbt konstatera att det verkade vara ont om rastande fåglar. Någon talltita hördes och en snösparv flög över oss men annars var det magert. Över havet var det desto mer rörelse. Flock efter flock med gråsiskor kom sträckande österifrån, var man än tittade såg man flockar med 20–30 siskor. De var överallt; strykande längs strandkanten, lågt över havet på långt håll, uppe i luften rakt över oss. Det var omöjligt att räkna dem men baserat på ungefär hur många som passerade varje minut kom vi fram till att åtminstone 5000 gråsiskor flög förbi under de två timmar vi var på ön.
En annan varelse som också var på väg söderut men som valt att rasta på ön var en amiral. Jo, de sträcker faktiskt söderut på hösten precis som fåglar. Ibland när jag varit nere i Falsterbo i Skåne har jag sett hur amiraler kommit flygande och utan att tveka fortsatt ut över havet. Imponerande hur en fjäril kan ge sig på något så tufft.
När vi skulle lämna första ön hade det blåst upp ännu mer och vinden ville inte låta oss åka vidare i första taget. Det krävdes en kraftfull roddinsats och cirka fem försök innan vi kom ut så pass långt från klipporna att vi kunde starta båtmotorn. Av säkerhetsskäl valde vi att avstå från vidare färd till de andra två öarna och styrde istället tillbaka in mot fastlandet. Vågorna var så kraftiga att vi tvingades köra rätt sakta och ideligen slog de upp mot båten och gav kallduschar i ansiktet. Vi blev omkörda av flock efter flock med gråsiskor, för dem var det inga problem att ta sig fram i den friska motvinden. Och jag tänkte på amiralen, som säkert snart skulle fortsätta sin resa ut över havet. Det är helt otroligt hur små fåglar och fjärilar klarar att trotsa väder och vind som vi människor knappt klarar att hantera, trots regnkläder och motordrivna farkoster.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
