Återbesök i sumpen

Jag hade länge tänkt att jag borde göra ett besök i sumpskogen igen för att följa upp hur det gått för de mindre hackspettarna men det har som vanligt varit en så intensiv försommar att jag inte hunnit med. Men härom veckan gavs det äntligen tillfälle.

Sist jag besökte sumpskogen hade vegetationen precis börjat titta upp och jag tänkte inte på att det gått närmare en månad sen dess och att mycket hunnit hända under den tiden. Det blev jag varse först när jag parkerade cykeln vid slutet av de öppna fälten för att promenera vidare över ängarna in i sumpskogen. Där det tidigare var en lättgången traktorväg in mot skogen möttes jag nu av en höfthög vägg av gräs och hundkex. Mina höga stövlar räckte inte långt, det våta gräset slog förstås emot byxorna ändå. Tur att det var en så varm dag. Jaja, bara jag lyckas ta mig förbi det här så blir det lättare sen inne i skogen, intalade jag mig naivt.

Jag kunde snart konstatera att den där ogräsdjungeln, den slutade förstås inte vid den första skogsdungen jag passerade, utan fortsatte naturligtvis på andra sidan om den. Jag övervägde starkt att vända hemåt men ville ju så gärna se hur det var inne i sumpskogen nu. Så jag stretade på mellan höga starrtuvor, brännässlor och annat som gjorde sitt bästa för att fälla krokben för mig. Den lilla rangliga bron man måste över syntes nästan inte för all grönska och väl på andra sidan fick jag trampa mig fram sidledes för att inte de höga, grova nässlorna skulle bränna igenom mina byxor.

Längre bort bland tuvorna stack ett par öron upp, tillhörandes ett rådjur. Det dröjde en stund innan hon upptäckte mig men sen när hon väl gjort det så insåg hon hur dold hon faktiskt var i gräset, så hon smög försiktigt lite åt sidan bara och var som uppslukad av grönskan. Och jag trampade på med höga kliv.

Jag hade en liten förhoppning om att undervegetationen skulle minska inne i sumpskogen men eftersom den utgörs av lövträd var det förstås så pass soligt på marken där att gräs och örter trivdes utmärkt. Bara till att fortsätta trampa på med höga knän. Om det hade funnits några kabbelekor där tidigare i vår så var de fullständigt övervuxna nu. Istället lyste gula svärdsliljor lite här och var.

När jag tagit mig bort till mindre hackspettarnas revir föll min blick på en blå fläck på ett blad. En vacker vingfjäder från en nötskrika låg där på bladet. När jag var liten var en av mina högsta drömmar att få hitta en sån fjäder så det kändes lite speciellt att göra nu.

Av mindre hackspettarna hördes inte minsta pip och när jag hade passerat det bortre av de två reviren spetsade jag öronen lite extra för där hade jag inte bara mindre hackspett i våras utan även ett par grönsångare. Vemodiga ”tyy” avslöjade att grönsångarna var kvar och efter en bra stunds spanande fick jag även syn på dem. Båda hade mat i näbben och hanen kom fram och tittade fundersamt på mig. Uppenbarligen hade de sitt bo alldeles i närheten och jag stod helt stilla och avvaktade för att se vad grönsångarna tänkte hitta på. Hanen sjöng några gånger, med mat i näbben, och verkade slutligen bestämma sig för att jag inte var så farlig ändå för till sist flög han ner till en gren på marken och hoppade därifrån ner i grönskan, för att sen kvickt flyga därifrån. Troligtvis var boet där, även om jag inte hann se själva födoöverlämnandet.

Tack vare mina många år med stenskvättorna har jag lärt mig tyda fåglars kroppsspråk bra och jag vet när det går bra att störa en fågel och inte. En sån här dag, när det var varmt och uppehåll, visste jag att det var helt okej att jag stod där och tittade på grönsångarna i 10–15 minuter och uppenbarligen var de inte så störda av min närvaro eftersom hanen vågade sig ner till boet.

På vägen tillbaka blev jag tvungen att ta mig igenom ett om möjligt ännu värre parti med högt gräs och täta brännässlebestånd. Jag undrade lite vad det var för stolligheter jag gett mig in på egentligen. Men det fina mötet med grönsångarna gjorde att jag ändå tyckte det var värt det och när en kornknarr började snärpa och två flodsångare sjunga, trots att det nu var mitt på dagen, så kändes det absolut värt att traska några kilometer genom meterhög växtlighet. Men nu blir det inga fler besök i sumpskogen förrän nästa vår och då långt innan nässlorna och gräset hunnit upp över stövelkanten.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.