Björn – förväntningarnas ö

Höst innebär traditionsenligt resor ut till ön Björn utanför Hållnäshalvön. Tre turer har det blivit hittills och tre mycket speciella möten har det gett. Under första vändan möttes vi av gråväder, där fukten fick spindelnäten i enbuskarna att lysa som glitter i en julgran. Det var gott om rastande småfåglar på ön men dagens höjdpunkt blev en vadare; en hane myrspov som kom flygande rakt mot mig och landade i strandkanten bara några meter bort, där den började födosöka. Jag har alltid varit svag för rödfärgade vadare och medan jag beundrade myrspoven började solen tränga igenom molnen och lysa upp de rönnar på ön som matchade spovens bröst fint. Just i en rönn hittade jag lite senare en ung gök som tittade skeptiskt på mig.

Under andra turen ut till Björn var det återigen en vadare som blev dagens händelse, denna gång innan vi ens hunnit ut till ön. En skärsnäppa kom flygande bakom båten, gick upp på dess vänstra sida och passerade bara några få meter från oss som satt i båten. Skärsnäppan hade snart flugit om oss och när den hade passerat gick den in framför båten, som för att lotsa oss de sista hundra metrarna fram till ön. Det hade kunnat bli fina bilder, men med kraftig blåst och hyfsat höga vågor, var det inte till att tänka på att plocka fram kameran utan skärsnäppan fick istället förevigas på näthinnan.

Det var sämre med rastande tättingar denna gång, men vi lyckades ändå hitta en taigasångare och efter någon timmes tålmodigt väntande fick jag äntligen en chans att fånga den lille kvicke rackaren på bild, där den flängde runt med kungsfåglar. En sibirisk gäst som blivit allt vanligare i Sverige de senaste åren.

Inför varje besök på Björn är man fylld av förväntningar. Vad ska finnas där ute denna gång? Så var det även nu i söndags. Havet låg nästan spegelblankt och i Fågelsundet, varifrån båten utgår, smälte hav och himmel ihop till ett. Nattens sydostliga vindar i kombination med duggregn på morgonen ökade hoppet om att sällsynta fåglar från Ryssland skulle ha hamnat här.

Det var förvånansvärt magert med rastande fåglar, med det småruggiga vädret borde det varit mer. Men jag och en vän gick ändå iväg en sväng för att leta småfåglar i träddungarna och buskmarkerna på ön. Vi hade inte hunnit långt när en piplärka kom flygande rakt över oss på låg höjd och jag reagerade direkt på dess avvikande lockläte, som lät som en blandning mellan skärpiplärka och rödstrupig piplärka. ”Vad var det där för skum piplärka!?” utbrast jag till min vän. Polletten trillade inte ner förrän jag kort därpå hörde hur några andra i gänget, som också sökt sig ut bland träd och buskar, högljutt började diskutera sibirisk piplärka en bit bort. Såklart! Det var ju det det var! En sällsynt art jag bara hört ett fåtal gånger, senast för två år sen, just ute på Björn. Att skilja piplärkor åt på deras lockläten är ett finlir som det ofta tar många år att bli riktigt bra på och här var vi nu flera stycken som, oberoende av varandra, hade reagerat på denna piplärka.

Nu följde ett par otroligt spännande timmar. Vi var många skådare på ön denna dag och vi ställde upp oss strategiskt utanför den dunge som piplärkan setts försvinna in i och så gick några in i dungen för att försöka lokalisera fågeln och se den bättre. Vi som stod utanför fick någon kort skymt av piplärkan när den flög en lov och vid ett par tillfällen kunde dess avvikande lockläte höras igen. För dem som smugit in i dungen gick det bättre, de kunde så småningom se så pass mycket av den skygga fågeln att de med säkerhet kunde avgöra att det verkligen var en sibirisk piplärka.

Det är svårt att med ord beskriva det lyckorus man upplever när man plötsligt har en sällsynt fågel framför sig. Hur brunmurrig och oansenlig fågeln än är, så är det en mycket speciell känsla att veta att den här sällsynta gästen kommer långt bortifrån Sibirien och bara ses med några få exemplar i Sverige varje år. Och den här dagen, den tredje på Björn för i år, då införlivades verkligen våra förväntningar!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.