Från svan till mink

Det har blivit många besök vid kusten i höst och en dag styrdes kosan mot Långsandsörarna och Skutskär, det vill säga så långt norrut man kan komma i Uppland. Som så många gånger tidigare stämde väderprognosen inte alls och istället för halvklart och god sikt vällde täta dimmoln in från havet. Vackert och mystiskt, men att hitta den där sällsynta tärnmåsen som hade setts dagen innan blev förstås helt omöjligt. Nu har jag ofta förmågan att ta det som det kommer och göra det bästa av situationen och här kunde jag istället fascineras av hur läckert det såg ut när några svanar simmade in i dimman. Inte blev det sämre av att en taigasångare började locka ihärdigt inifrån skogen på Långsandsörarna.

Lagom till vidare färd mot Skutskär började det spricka upp något. Doften från pappersmassafabriken låg som vanligt tung i luften där uppe, men det var bara till att låta näsan vänja sig och avtrubbas och istället fokusera på vackert slipade stenar och stockar på stranden, silvergråa havtornssnår och rödorangea lönnar. Vi hade inte hunnit så mycket mer än stiga ur bilen och gå den korta sträckan ner mot stranden, så upptäckte jag ytterligare en taigasångare. Det har verkligen varit gott inflöde av denna sibiriska fågel i höst.

Tillbaka från en promenad ut på piren fick jag syn på en mörk klump som kom simmande i vattnet, en mink! Den fortsatte bort till strandkanten, skuttade upp och ruskade av sig vätan likt en nybadad hund och fortsatte sen bort mot ett stenskravel, där den försvann ner. En snabb förflyttning och sedan blickstilla väntan resulterade i att när minken sen tittade fram igen, så stod vi där öga mot öga, bara några meter från varandra. ”Vad nu då, vad är nu detta?” tycktes minken undra. Den såg mer överraskad och förundrad ut än rädd. Efter en stunds funderande slank den ner mot vattnet igen men det dröjde inte länge förrän den kom tillbaka och rasslade in bland stenarna, fortfarande kastandes ett misstänksamt öga mot tvåbeningarna. Själv blir jag alltid lite kluven när jag ser mink. Otroligt söta djur men bekymmersamt med alla förstörda häckningar den ställer till med för de markboende fågelarter i skärgården som inte är anpassade efter detta införda rovdjur. Hur som helst, när jag träffar på en mink såhär, då är det de varma känslorna som vinner.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.