Leoparder och giraffer på den uppländska savannen

En klar och sval septembermorgon, det var bara fem grader ute när jag steg upp, var jag rejält sugen på att ge mig ut på någon längre utflykt och tillbringa hela dagen i naturen. Valet föll på Tierpslätten, med hopp om roliga rovfåglar, och jag har hittat hur jag kan ta mig dit nästan enbart via småvägar. Två av de tre milen dit utgörs av grusvägar och jag mindes med fasa hur tungcyklat det var när jag begav mig mot Tierpslätten förra hösten och någon precis hade skrapat vägarna. Men denna gång hade jag tur, grusvägarna var fint tillpackade och det gick riktigt lätt att trampa fram genom skog och mellan kohagar.

När jag passerade en åker fick jag syn på något ljust i skogsbrynet på andra sidan. Kunde det vara ett djur? Bäst att stanna och kolla. Handkikaren hängde som vanligt runt halsen och i den såg jag att det var en dovhjort som stod där och åt frukost. Med sin fläckiga kropp påminde den lite grand om en giraff när den sträckte på sig för att komma åt de goda rönnbladen högre upp i trädet.

Efter två timmar nådde jag fram till slättlandskapet som börjar vid Månkarbo i söder. Några blåhakar smackade irriterat på mig från sin tillfälliga rastplats i ett frodigt dike. Jag hade bråttom vidare till min spaningsplats vid gräsmatteodlingen men fick bromsa och vända tillbaka en bit när min blick föll på en brokig snigel på vägen. En pantersnigel! Även kallad leopardsnigel, vilket jag tycker är ett mer passande namn med tanke på dess fläckiga kropp. En art som liksom den spanska skogssnigeln liftat med hit till Sverige men som till skillnad från ”spanjorerna” inte sägs vara så glupsk på trädgårdsväxter.

Väl framme på min spaningsplats dröjde det inte länge förrän jag såg ett tätt moln av fåglar på flera kilometers håll i nordväst. Jag såg, bara på formationen av flocken, att det måste varit en pilgrimsfalk som skrämt upp dem och när jag började söka med tubkikaren hittade jag snart falken. Det ger alltid en kick att kunna tolka tecken i naturen. Utöver pilgrimsfalken hittade jag även en fjällvråk över fälten, den första jag ser denna höst. Havsörn, ormvråk, brun kärrhök, sparvhök, tornfalk och lärkfalk kunde jag också lägga till dagens rovfågellista men ingen aftonfalk tyvärr, en sydosteuropeisk art som det varit lite invasion av i Sverige senaste veckorna.

Men jag hittade en annan invasionsart, en tistelfjäril. Kanske en av de allra sista jag ser i år? 2019 kommer vi verkligen att minnas som tistelfjärilens år. Utöver fjärilen hade jag sällskap av en ung lövsångare som hoppade upp i de torra örterna och tittade nyfiket på mig. Den matchade de gulsporrar som växte alldeles intill.

Under hemfärden blev det ånyo ett tvärt stopp med cykeln för ett brokigt litet djur. Denna gång var det en ung huggorm som låg i vägkanten! Först trodde jag den var död, så stilla som den låg, men när jag närmade mig så ringlade den iväg och när jag försökte fota den så rullade den ihop till ett litet nystan och väste ilsket åt mig. Mycket krut i den lille, som inte var så mycket större än snigeln jag sett tidigare under dagen.

Någon aftonfalk blev det aldrig, men det gjorde inte så mycket. Det hade varit en riktigt fin höstdag ändå och jag var nöjd med alla fåglar och djur jag mött under dagen. Som vanligt kunde jag inte låta bli att reflektera över hur mycket jag förmodligen upptäckt tack vare cykeln. Dovhjorten hade jag inte fått se om jag åkt bil, för då hade jag inte ens tagit den vägen utan kört längs de stora vägarna mot Månkarbo. Och pantersnigeln och huggormen, de hade rent av riskerat att hamnat under bilen om jag kört en sådan. Inte hade jag hört blåhakarna heller, eller känt den friska höstluften slå mot ansiktet. Nej cykeln är verkligen överlägsen när det gäller att uppleva naturen!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.