Mutter mutter, bara en utter

Jag tyckte det var dags att cykla ut till havet igen för nu borde höststräcket vara i full gång, tänkte jag. Liksom tidigare tog jag sikte på Kallrigafjärden eftersom det är den kustlokal jag har närmast till, bara drygt fyra mil. Jag gick upp halv fem för att inte komma ut till havet allt för sent, morgontimmarna brukar vara de bästa för sträckfågelskådning. Det var lite grått ute men solen bröt igenom vid horisonten och bjöd på en vacker, rosaorange uppgång. Jag var förväntansfull och fantiserande om alla roliga fåglar jag skulle se ute vid havet och vilka arter jag skulle kunna få in på min ekoårslista. Smålom, svärta, tordmule, sillgrissla, kanske nån förbiflygande bändelkorsnäbb och med god tur en lockande taigasångare i strandskogen.

Efter två och en halv timmes trampande var jag framme, jätteivrig att snabbt packa upp och rigga tubkikaren och börja spana över havet. Men när jag fått upp kikaren och börjat svepa över havet kunde jag konstatera att det var i det närmaste tomt. Tre ejdrar, en vigg, några knipor och en del måsfåglar. Jag hade glömt, eller kanske snarare förträngt, en sak. Det här är Uppland. Att skåda vid havet här kan aldrig mäta sig med att skåda på Västkusten eller på Öland. Det skiljer sig något alldeles enormt både vad gäller artantal och individantal. På Öland anses 500 sträckande sjöorrar inte särskilt anmärkningsvärt, här i Uppland får man vara glad om man ser en sjöorre över huvud taget. Tänk att jag glömmer bort det från år till år och är lika entusiastisk varje höst. Vill man få hyfsad utdelning på sjöfågelfronten i Uppland så måste man ta sig ut till öar längre ut i skärgården, dit det inte går att ta sig bara med cykelns hjälp. Så nej, det sträckte just ingenting utanför Kallriga den här dagen. Havet låg spegelblankt och var väldigt vackert men ack så tomt.

Men så fick jag syn på nånting i vattnet som viftade till lite och sen dök. Var det bara en säl eller kunde det möjligen ha varit en utter? Så småningom fick jag syn på djuret igen och det var minsann en utter! Så kul! Det är tredje gången jag besöker denna lokal och andra gången jag ser utter här, det är sannerligen inte illa. Uttern försvann men så småningom fick jag syn på den igen, nu uppe på en sten. Tyvärr hoppade den i plurret innan jag hann få någon ordentlig bild på den men jag fick upp lite hopp om att den kanske skulle visa sig på land igen så jag fortsatte spana åt det hållet med jämna mellanrum. Och ett par timmar senare var det dags igen, då hade uttern krupit upp på en ny sten där den låg och rullade sig. Förvisso rätt långt bort men nu kunde jag både fota och filma den genom tubkikaren. Vilket magnifikt djur! Släktingen mink ter sig som en liten plutt när man ser en utter. Den är både lång och gänglig men samtidigt en rätt stadig bit. Särskilt svansen ser nästan oproportionerligt kraftig ut. Men jag blev inte klok på vad uttern höll på med egentligen, det såg faktiskt mest ut som att den låg och vältrade sig och tyckte att livet var allmänt underbart för den rullade runt på rygg gång på gång. Efter några minuter reste uttern på sig, gick runt lite lojt på stenen och gled sen ner i vattnet.

Den fina utterobsen räddade helt klart dagen, då var det värt att cykla de totalt över åtta milen fastän det inte alls blev som jag hade tänkt mig ute vid kusten. Men jag ger inte upp för det, nu har jag spanat in en ny kustlokal som ser överkomlig ut att ta sig till med cykel så om nån vecka gör jag ett nytt försök att få in roliga sjöfåglar på min ekoårslista. Skam den som ger sig!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.