På sliriga vägar mot sensommarslätten

Nya utflyktsmål på cykeln är skojigt och jag hade sett på kartan hur jag via diverse småvägar skulle kunna ta mig till Tierpslätten på ett bra sätt. Bara tre mil dit, lagom dagsutflykt. Vad som inte framgick av kartan var att två av dessa mil utgjordes av grusvägar. Nysladdade sådana med vallar av lösgrus. Måttligt roligt att cykla på i skaplig motvind. Inte var det så lätt att hitta heller som jag hade trott; när en skylt med ett och samma bynamn dök upp för andra gången började jag ana oråd och efter att ha stannat och förvirrat letat runt på kartan upptäckte jag att jag råkat ta vänster där jag borde svängt höger, så nu blev det en halvmil extra på de sliriga grusvägarna. Jippi.

En timme senare än planerat nådde jag så fram till den stora slätten och där möttes jag av ett hav av gulsporre. Jag hade en liten förhoppning om att lyckas höra vaktel, det har varit dåligt med spelande vaktlar i år och jag har, för första gången på många år, inte hört en enda. Men just här på södra delen av Tierpslätten har det hörts ett par spelande vaktlar i år. Dock är det svårt så här års, man ska ha en väldig tur om de blippar till. Jag slog mig ner på höravstånd från där vaktlarna hörts och passade under tiden på att spana upp mot himlen efter rovfåglar. Det blåste rätt snålt denna dag men när solen tittade fram blev det hyfsat varmt.

Några fjärilar fladdrade omkring och höll mig sällskap. Bland annat var där en amiral som jag hoppades skulle slå sig ner och posera fint på de mörklila tistlarna och jo, en kort stund landade den där men sen drog den rastlös iväg igen. Nöjd blev den inte förrän den hittade en rävskit att mumsa på, då slog den sig ner och satt snällt stilla länge. Inte riktigt det bakgrundsmotiv jag hade önskat förstås.

Från fälten var det tyst, sånär som på en traktor. Ingen vaktel ville ge sig till känna. Men uppe i det blå syntes havsörn, ormvråkar, brun kärrhök, sparvhök och lärkfalkar, så där var i varje fall en del att titta på.

Innan hemfärd tog jag en promenad utmed ett dike med frodig vegetation, i hopp om att hitta någon rastande blåhake. Jag hade inte mer än hunnit fram till diket så flög en blåhake, en ung hane, upp och landade en bit bort på kaveldunsblad. Först dold, men sakta rörde han sig allt längre ut på det bågnande bladet för att ta en titt på vem som hade stört honom. Så försvann han ner igen och uppslukades fullständigt av den täta vegetationen.

Jag hade hoppats att hemfärden skulle bli mycket enklare, men lösgrus är lösgrus oavsett vilket håll det blåser åt. Så det lär nog dröja innan jag cyklar till Tierpslätten igen.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.