Skogens doldisar
Under hösten kommer det ibland fram en del djur från skogen som man sällan ser annars. En morgon då jag var på väg med cykeln ut mot kusten och hade stannat till för att lyssna på några kungsfåglar som lät ovanligt gällt, så fick jag plötsligt se i ögonvrån hur en stor, grå uggla lättade från en torraka bara fem meter ifrån mig. Tänk, den hade suttit där alldeles intill vägen när jag kom cyklande utan att jag ens hade sett den! Hur blind får man vara, klandrade jag mig själv. Ugglan försvann in i skogen men vid eftersök dagen därpå lyckades vi återfinna den i närheten och det visade sig vara en slaguggla, en ovanligt orädd sådan. Det händer att slagugglor kan komma fram och sitta ute vid vägar under dagtid om hösten och det sägs att det troligen beror på födobrist i skogen. Nu på sistone har de till och med haft en slaguggla inne i Stockholm, inte riktigt den miljö man förknippar den arten med annars.
Även skogshönsen kan bli mer synliga om hösten. Lite då och då har tjädrar brakat iväg alldeles intill vägen när jag kommit cyklande och för bara några dagar sen hörde jag en spelande orre. En av de trevligaste upplevelserna under hösten var då en tjäderhöna satt helt stilla i vägkanten när vi kom körande längs en slingrig skogsväg. Det är sällan man får chansen att se en tjäder så bra, oftast lyfter de så fort man får syn på dem.
En annan dag var det plötsligt en ung älg som stod mitt på vägen och glodde. Den lunkade iväg en bit men ställde sig sen och tittade mot oss igen. Så vackert djur! Det är inte så ofta man ser älg tycker jag, men under tidiga morgnar och sena eftermiddagar har jag sett enstaka älgar vara ute och beta på skogsnära ängar nu i höst.
En annan av skogens doldisar som man sällan ser är tallbiten. Den rostfärgade fågeln som häckar sparsamt i norra Sverige och annars förekommer österut i den ryska taigan. I år har det varit invasion av arten här i mellersta Sverige och i början av november sågs hundratals tallbitar i Uppland. Tallbit kan ha ett av fågelvärldens vackraste läten; mjuka men högljudda, flöjtande ”fiddelli!”. Oftast hör man dem bara, eller ser dem högt upp i grantoppar eller förbiflygande på långt håll. Men ute på Sennebyhaken, Väddö höll det till några tallbitar ett tag som villigt lät sig beskådas medan de kalasade rönnbär. Nu är såväl tallbitar som rönnbär borta från Sennebyhaken men under de senaste veckorna har några tallbitar setts så gott som dagligen på åsen i Sunnersta, där det fortfarande finns gott om rönnbär. Förmodligen tack vare att det går så pass mycket folk där att inga trastflockar vågar sig ner, annars brukar rönnbären nämligen snabbt försvinna när stora sällskap med hungriga björktrastar drar förbi.
Det är lite lustigt att man, för att få se några av skogens mer ovanliga arter, nu kan bege sig in till storstäderna Uppsala och Stockholm för att göra det.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
