Zeloras dotter

Min 999:e ringmärkta stenskvätta, Zelora, kom tyvärr inte tillbaka i år men det gjorde en dotter till henne. Varje dag när jag var ute på jobbet i april gick jag och hoppades på att få se Zelora, nyanländ från Afrika, men ju längre våren fortskred, desto mer insåg jag att hon nog tyvärr var borta, att någonting hänt henne under vintern.

Så den 7 maj, när de flesta skvättor redan anlänt, fick jag syn på en hane och en hona i ett revir som fram tills nu varit tomt. Båda var ringmärkta och när jag såg vad honan hade för färgkombination, vit över aluminiumring på vänster ben och zebrasvartvit över mörkblåröd ring på höger ben, visste jag direkt att det där var en skvätta jag hade märkt i Zeloras kull förra året. Zelora hade inte kommit tillbaka men det hade hennes dotter! Jag döpte henne genast till Zembro, hänvisande till hennes färgringar på högra benet. Och hanen hon sällskapade med var en avlägsen släkting till henne, närmare bestämt Vizeb, mamma Zeloras farbror. Både Zembro och Vizeb är ättlingar till Algul, hanen som blev minst nio år gammal. Jag blev jätteglad över att få se Vizeb igen och över att en unge till Zelora överlevt sin första vinter.

Bara några dagar senare påbörjade Zembro sitt bobygge. Stenskvättor brukar börja med att bygga en bobale av gräs, sen bäddar de boet med små fjädrar och pälsstrån de hittar i naturen, så det blir varmt och mjukt för ungarna. Men utöver gräs, så såg jag hur Zembro plötsligt plockade upp en lång björkkvist som hon hoppade in på den utvalda boplatsen i stenmuren med. Jaja, det är inte så lätt när man är ung och ska bygga sitt allra första bo.

Tre dagar senare såg jag hur Zembro försvann in i bohålet med en pälstuss, nu var boet uppenbarligen snart klart. Vizeb följde med och satt och vaktade utanför bohålet medan Zembro påtade, hanarna gör ofta det. Han hoppade även ner i hålet en stund för att se hur det gick för Zembro.

Tyvärr blev det här sista gången jag såg Vizeb för när jag kom till reviret nästa gång satt bara Zembro på muren och jag anade genast att något hade hänt Vizeb. Kanske hade han blivit tagen av en katt eller av de lärkfalkar som häckar i närheten. Jag undrade hur det nu skulle gå för Zembro, en hona kan själv ta hand om sin kull, även om det är slitsamt för henne, men hon måste ju ha en hane för befruktningens skull. Jag bara hoppades att skvättorna hunnit para sig innan Vizeb försvann, eller att Zembro kunnat snika till sig en parning av någon annan hane i området.

När jag kom till reviret den 25 maj flög Zembro plötsligt ut från boet och började varna. Det här verkade lovande! Jag vet sen tidigare år, då andra stenskvättor häckat i samma hål i muren, att man kommer åt bohålan genom att lyfta på två stenar högre upp i muren. Så jag tog mig en snabb titt och javisst, där låg sex fina ägg i boet!

Stenskvättor ruvar sina ägg i ungefär två veckor, så i början på juni var jag beredd på att kläckning kunde ske när som helst. Den 4 juni var det dags, då varnade Zembro med lite mat i näbben när jag på kom besök och jag förstod att nu hade äggen kläckts. Återigen blev det en snabb bokoll och jag kunde nu räkna in sex små ungar, en dag gamla.

Fem dagar senare var det dags för ringmärkning av kullen. Jag noterade att det var fullt av katthår på stenarna utanför boet, uppenbarligen hade en katt försökt komma åt boet, men som tur var inte lyckats. Annars är det tyvärr rätt vanligt att katt plundrar stenskvättebon. Ungarna var något magra och det var inte så konstigt, eftersom Zembro ensam fått mata dem. Eftersom det var lite oklart vem som var pappa till ungarna tog jag även blodprov på dem, för senare DNA-analys.

Nästa gång jag kom för att kolla läget hade Zembro fått sällskap av en omärkt hane som hjälpte till med att varna och mata barnen. Vilken tur! Det är dock i skrivande stund oklart om han kan ha varit far till barnen eller om han bara ryckte in som plastfarsa. Oavsett vilket så var det kanonbra att Zembro fick hjälp, det innebär både mindre påfrestning för henne och bättre chans för ungarna.

Men… när jag närmade mig reviret 15 juni var det oroväckande tyst. Jag anade genast att något hade hänt och gick fram till muren för att kolla läget. Varken Zembro eller hennes nye make syntes till och boet var tomt. Någon hade ätit upp ungarna. Den här gången var inte katt orsaken, för då brukar boet vara utdraget och katthår avslöja den skyldige. Men nu fanns inga katthår på stenarna och boet var intakt, så troligen var det en vessla som hittat boet och tagit ungarna. Det kändes väldigt vemodigt, just Alguls släktingar känner jag något speciellt för. Så jag bara hoppas att Zembo klarade sig undan vesslan och att hon kommer tillbaka nästa år och gör ett nytt, lyckat häckningsförsök då.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.